1900-talet var en hård strid för Europas stora rovdjur. Vargar, brunbjörn, eurasiskt lodjur och järvar var tidiga nybyggare efter de olika landvinningarna och istidens tillbakadragande. Dessa fyra arter utvecklades under dramatiska miljöförändringar under de efterföljande årtusendena. Inte ens människan utgjorde något allvarligt hot för deras överlevnad fram till utvecklingen av effektiva skjutvapen och gifter under 1500- och 1600-talet. Under det tidiga 1900-talet minskades emellertid dramatiskt antalet och utbredningen av stora rovdjur till följd av den kombinerade effekten av människans direkta jakt (med fällor, skjutvapen och gift), vidsträckt skogsskövling, och nära utrotning av klövvilt som är deras huvudsakliga byte. Vid mitten på 1900-talet var det osäkert med hur det skulle gå med bevarandet av dessa arter i större delen av Europa.
Miljörörelsen som startade under 1960-talet och 1970-talet kom i precis rätt tid för att rädda dem från kontinental utrotning. De dramatiska förändringarna i allmänhetens attityder och lagstiftningen som följde denna rörelse sammanträffade med ökningen av både skogskydd och återhämtningen av klövviltbeståndet. De stora rovdjuren har svarat bra på dessa förbättrade levnadsförhållanden. För tillfället är situationen för de flesta bestånd, med några få viktiga undantag, antingen stabil eller under förbättring. Detta har i huvudsak inträffat genom naturlig utökning, även om björn och lodjur har dragit fördel av program för återinföring i vissa områden. Som ett resultat är det inte längre en fråga om att rädda dem från hotande utrotning. Med andra ord har vi fått en andra chans att försöka och att hitta ett hållbart sätt att samexistera med dessa arter. Att uppnå detta med stora rovdjur är emellertid inte lätt eftersom det medför ett antal unika utmaningar.

Det moderna europeiska landskapet

Det finns ett problem som oavsett hur uppenbart det verkar, aldrig får glömmas bort. Vi har ingen vildmark kvar i Europa. Hela det europeiska landskapet domineras av människan. Det finns många områden med delvis naturlig miljö, ofta med höga naturvårdsvärden, men det finns inga stora områden där rovdjur kan ströva omkring utan att komma i kontakt med människor. Våra nationalparker och andra skyddade områden är alltför små för att rymma bestånd av arter som till exempel stora rovdjur, och de flesta av våra skyddade områden används intensivt av människor. Till följd av detta innebär det att om vi ska bevara stora rovdjur i Europa, måste det ske i samma landskap där vi bor, arbetar och leker. Detta kräver en naturvårdsfilosofi som är baserad på att integrera människor och natur i samma landskap ¿ inte dela upp dem som det ofta görs på platser som till exempel Afrika och Indien där bevarandet av stora däggdjur ofta hänskjuts till skyddade områden från vilka människor är uteslutna.

En ny vision för det europeiska landskapet

Det får inte finnas några illusioner om den framtida uppgiftens svårighet. Integrering av stora rovdjur i bärkraftiga landskap kommer inte att vara lätt. Det finns många framtida svårigheter, tekniska och ofta kostsamma uppgifter för att minimera konflikter och säkerställa överlevnaden för beståndet. Dessa uppgifter inkluderar att hitta övervakningsmetoder, minska de avspärrande effekter som landsvägar utgör, flytta individer för att förstärka små bestånd, anpassa metoder för boskapsskötsel, för att nämna några få. Dessutom är den största utmaningen att ändra det sätt som vi människor tänker. Om vi ska lyckas måste vi erkänna att stora rovdjur är en väsentlig del av vårt moderna europeiska landskap. Människor måste acceptera rättigheten för de arterna att existera och behovet att vara villig att dela ytorna i landskapet och en del av naturens frukter med dessa vilda djur. Människor måste vara villiga att leva med något som är vilt nära sina hem. Detta är en mycket ny vision för det europeiska landskapet. En vision där människor inte försöker dominera och kontrollera varje del av naturen. En vision som lämnar något åt djurlivet. Modern lagstiftning på internationell och nationell nivå öppnar för denna nya vision. Det är en djärv ide och nu måste vi få det att fungera ¿ med stora rovdjur som är det avgörande provet för vår föresats. Stora rovdjur har upprepade gånger visat sin förmåga att leva med oss människor ¿ vi måste bara hitta ett sätt att leva med dem. Paradoxen är att i vår moderna tätbefolkade värld kan det kräva mycket detaljerad och koordinerad planering på både globala (Europeiska) och lokala nivåer för att bereda plats för djurlivet.

Ytterligare information:
John Linnell, Large Carnivore Initiative for Europe, förnamn.efternamn@nina.no